Det långa 1800-tallet
  • Tittel: "Vor tids fordringer" Norske Arkitektur- debatter 1818-1919.
  • Forfatter: Mari Lending og Mari Hvattum (red.)
  • Utgivelsesår: 2012
  • Forlag: Pax
  • Antall sider: 512

Sjuttiofyra norska arkitekturtexter från 1800-tal och tidigt 1900-tal, drygt femhundra sidor. Det låter som ett referensverk snarare än som en bok att sträckläsa, särskilt som texterna inte är grupperade ämnesvis utan presenteras strikt kronologiskt. Men denna ordning längs tidsaxeln gör också det hela till en berättelse, som börjar och slutar i kopplingar mellan antiken och den nordiska träarkitekturen. Mellan texterna av Hans Ditlev Franciscus Linstow (1820) och Herman Munthe-Kaas (1919), ryms ett ymnighetshorn av referenser till det regionala, nationella, traditionella, moderna och rationella. Det rationella perspektivet slår dock aldrig över mot det rent tekniska – de kulturella perspektiven dominerar.

Från klassicismen till ett nordisk självförtroende

Detta hindrar inte att 1800-talets industriella utveckling finns som en fond i många fall. Så beskrivs med beundran det elementbyggda Crystal Palace i ett par texter som rapporterar från Londonutställningen 1851. ”Krystal-Paladset” jämförs av matematikern Ole Jacob Broch med Linstows slottsbyggnad; Broch beskriver hur utställningshallen skulle kunna inrymma sexton byggnader av slottets storlek.

" Bland textförfattarna finns således inte bara arkitekter och andra inom arkitekturens och konstens fält, utan också författare och akademiker."

Linstow själv, som får inleda antologin med sitt publicerade och ofta refererade tal från Tegneskolens första årsfest 1820, är också oundvikligen en återkommande huvudperson. I sitt tal ger Linstow ett slags upptakt till ett tema som sedan skulle följa under hela den kommande hundraårsperioden, när han påminner om hur den klassiska formvärlden har sina rötter i ”den ældre simple lette Træbygning”. Detta anknyter förstås till en nordisk identitet, och tanken att Nordeuropa och Skandinavien är arkitekturens framtidsländer lägger en grund för det självförtroende som visar sig återkomma i många av de senare texterna. Linstow själv återfinns där bakom den mest omfattande av bokens texter, en försvarstext från 1838 mot kritiken av slottets arkitektur. Efter att ha gått igenom diverse teknikaliteter och försvarat sin lämplighet för uppdraget, för Linstow ett tänkvärt resonemang om arkitekturens behov av kontext, av ”Yndest hos Folket” och av ”mæcenarisk beskyttelse”. Att Linstows arkitektur också så småningom landade hos den kulturella offentligheten vittnar Camilla Collett om, i en text om det nya Christiania från 1870, där hon postumt tackar slottets upphovsman, ty ”hvad have vi egentlig skabt som er bedre og smukkere end dette?”.

Inte bara arkitekter

Bland textförfattarna finns således inte bara arkitekter och andra inom arkitekturens och konstens fält, utan också författare och akademiker: förutom Collett möter vi bland andra Bjørnstjerne Bjørnson och Johan Sebastian Welhaven. Bokens redaktörer, Mari Hvattum och Mari Lending, har gjort ett urval som naturligtvis har inneburit överväganden, men som knappast kan beskyllas för att vara tendentiöst. Däremot är textsamlingen en logisk förlängning av båda redaktörernas egna tidigare studier av periodens arkitekturtexter och teori. Vi möter en arkitekturdiskussion där konstartens plats mellan å ena sidan natur och landskap, å andra sidan bildkonst och litteratur, verkar definiera en central ställning i den norska och nordiska identiteten. Några av texterna finns återgivna i moderna publikationer, som Paul Dues (i Odd Brochmanns Stadskonduktøren, 1989), men de flesta är framgrävda ur mer eller mindre undangömda källor.

Texten som ett eget medium?

Till ett urval av artiklarna finns illustrationer som visar originalversionernas omslag, titelsidor eller vinjetter. Det kan ge ett slags ökad autenticitet, men förtar inte det lilla bekymret att de många byggnadsverk som refereras till inte finns återgivna, inte ens där det finns direkta hänvisningar till illustrationer i texterna. Redaktörerna uppmärksammar problemet och hänvisar till bristande utrymme, vilket är svårt att emotsäga. Boken blev ju en kraftig tegelsten även utan bilder. Samtidigt kan man ana en avsikt att gärna låta texterna tala som eget medium. Mari Lendings doktorsavhandling Omkring 1900, publicerad 2007, har ju inte minst ett sådant tema, att alltså ge den verbala dimensionen av arkitekturen ett slags självständig status. 

"Frågorna om identitet, tradition och modernitet har sedan dess inte förflyttat sig särskilt långt."

Och ibland finns en sådan självständighet redan i förutsättningarna. Halvvägs genom textmängden finner man Marie Colbans rapport för Morgenbladet om Parisutställningen 1867. Hon förklarar hur hon som korrespondent inte kan skicka sina teckningar, utan måste förmedla allt med verbal beskrivning. Hon beskriver det stora utställningspalatset bland annat genom jämförelser: ”Den forrige Udstillingsbygning i London var en uhyre Kaserne. Dette er et uhyre Tempel. Kom man dit alene og i Maaneskin, vilde man tænke paa Roms Kollosæum eller et andet af Oldtidens gigantiske Bygverker.”

Norska traditioner

Referenserna till antiken är således många, liksom förstås till samtidsarkitekturen, men dominerande är den norska traditionen. Nidarosdomen och inte minst den tidiga medeltiden, präglad av anglosaxiska förbindelser, återkommer. Men ännu oftare träbyggandet, stavkyrkorna och folkliga timmerhus. De lyfts fram som förebilder, men också med varningar för att återge dem alltför bokstavligt – ett slags ”fornnordism” riskerar att bara bli en 1800-talsstil bland andra.

Några texter försöker istället lyfta blicken från de historiska exemplen till en mer allmängiltig förståelse. Hegelianen Marcus Jacob Monrad avläser i ett av antologins mest förtätade bidrag, ett kapitel ur hans Æsthetik från 1890, hur arkitekturen spänner mellan å ena sidan ”Tids- og Folkeaanden”, å andra sidan ett slags självbetraktande autonomi. Den statiska bundenheten vid materialens tyngd balanseras hos Monrad på olika sätt med strävan efter upplösning och ”Stilfrihed”. Andra bidrag från akademiker utanför arkitekturens eget fält vidgar också horisonterna.

Ett brett engagemang – då och nu

Flertalet texter är ändå skrivna av verksamma arkitekter. Far och son Schirmer, alltså Heinrich Ernst och Herman Major, fyller tillsammans femtio av bokens sidor. Det är polemiska texter om kyrkorestaurering och norsk identitet, eller i det större perspektivet, om att förstå och värdera kulturarvet och projicera det in i samtiden. 

Intresset för det nationella och regionala, för att förhålla sig till de historiska avtrycken, kan verka bundet till ett nu avlägset 1800-tal. Kanske bidrar sorteringen av texterna efter tillkomstdatum också till en känsla av tidsbundenhet. Men viktigare är hur texterna belyser ett intensivt och utbrett engagemang i arkitekturens frågor, hur de fördes ut i offentligheten och engagerade många aktörer. Och det handlar inte bara om enskilda projekt, utan allmänt om arkitekturens plats i samhället, om hur man gestaltar den fysiska världen. Boktiteln ”Vor tids fordringer” skall därför inte läsas som avgränsad till de angivna årtalen, utan snarare i förhållande till dåtidens intresse för den långa historien, till samtiden och framtiden.

Textsamlingen blir därför som helhet något mer än ett antal valda kommentarer till arkitektur från en viss hundraårsperiod. Den visar, som redaktörerna påpekar i sin inledning, hur arkitekturen och arkitekturtänkandet hade en avgörande position i tidens självförståelse. Och frågorna om identitet, tradition och modernitet har sedan dess inte förflyttat sig särskilt långt, särskilt inte om man jämför med förvandlingarna av arkitekturens teknologi och praxis i övrigt. Att låta texterna stå för sig själva, ge sig anledning att läsa dem utan direktkopplingar till sin tids byggda arkitektur, kan alltså tänkas ge dem en starkare aktualitet. 

Därefter, som ett nästa steg, kan man ju tänka sig att återvända för att med nya ögon betrakta den fascinerande arkitekturen själv, byggnaderna från den dynamiska period som – siffermässigt vackert – kan avgränsas mellan årtalen 1818 och 1919. 

Johan Mårtelius
Johan Mårtelius er professor i historie og teori ved arkitektskolen på KTH i Stockholm.
Det långa 1800-tallet
Publisert på nett 14. desember 2017. Opprinnelig publisert i Arkitektur N nr. 5 – 2013. For å få full tilgang på alt innhold i Arkitektur N kan du kjøpe eller abonnere på papirutgaven.